Vid et vägskäl

Idag tar jag inte längre et steg fram o två bakåt, idag närmar jag mig inte längre mitt gamla liv. närmar mig inte längre den öppna graven som har väntat på mig,

Blot svett o tårar kommer inte längre min själ göra utan nu kommer mitt hjärta o kropp med vara med,

Jag vet att jag har sidor. som följt mig som mig egen skuggor, jag vet vad jag måste göra, gör de ska vara sol ute o sol hjärta. nu längre är orden inte länge ord utan nu är orden verklighet,

Ja kommer inte längre tillfredsställa alla önskningar. Jag ska inte längre oroa mig för alla spegelbilder. Inte längre lyssnar på alla ord från folk både de säger o de inte säger. Ska åter leva. Ska åter låta de ta mig för den jag eller så får de gå...

Jag har en oro. o ensam är inte stark även om jag delar med mig. ska dämpa min smärta genom att ställa andras behov andra. Hjälpa allt o alla.

Jag står dimmornas land. Ser inte vad vägen är. Inte var den leder mig. vetbara jag måste gå o jag inte är ensam längre.

Jag kan inte längre stressa sönder mig ingen tacka mig för jag förstör mig själ. Måste våga vara mig själv. Måste våga mig visa mig sårbar igen även om de känns jag åtar ska dö. men ska jag leva med en dö själ. Ska jag låsa mig för inte såra andra. O genom jag gör de sårar dom mer än visa min sårbar. Är vi män sådan grotta människor?

Nu står jag där igen,
vid ett vägskäl.
Som vanligt har jag ingen aning om vart jag skall gå.
I mitt inre råder kaos och känslorna styr mig åt alla håll samtidigt.

Om jag kunde så skulle jag dela mig själv i lika stora bitar och skicka ut var och en att kolla vägen framför.
Det vore så lätt om jag aldrig behövde ta ett steg ut i det okända blå.
Det vore så lätt om vägen aldrig delade sig.

Har du känt dig så någon gång? Hur har du kunnat bestämma dig för vilken väg du ska ta när du dras mot flera val och kan inte bestämma dig??

Känns som jag håller på att gå i flera bitar.